En dramatikers dagbok – Lars Norén

Jag köpte hans bok för ett par år sedan men inte fått ändan ur vagnen förrän nu. Det är en tegelsten med kanske 3000 sidor där bladen är nästan lika tunna som i bibeln. Jag skriver in sidoantalet vartefter jag läser för jag vill veta hur många sidor det är.

Jag har läst 200 sidor nu 100 i förgår och 100 igår. Jag tycker mycket om honom och det han skriver och regisserar.

200 sidor

Jag har aldrig gillat Ingmar Bergman. Dom allra tidigaste var bra men efter 60-talet var det absolut ingenting för mig, hemska, kvinnoförnedrande. Fanny och Alexander var bra. Dessutom verkade han inte vara den trevligaste killen.

Första kontakten med Lars Norén var i mitten på 80-talet då hans pjäser ”Kaos är inte granne med Gud”, ”Natten är inte dagens mor” och ”Modet att döda” som visades i SVT.

Jag pluggade i Umeå och satt i ett pyttelitet vindsrum i centrum och hade en gul 12-tums svartvit TV med lite ”snö-ränder” emellanåt.

Lars Norén kan jag identifiera mig med på ett helt annat sätt. Pjäserna berörde mig fysiskt och jag fick huvudvärk och jag var alldeles utmattad efter varje del. Det var som att slängas i väggen och tillbaka till barndomen. Nu hade vi ingen restaurang men spelet, intrigerna, manipulationerna, hatet, alkoholen, våldet, mammans sjukdom och provokationerna. Tredje delen då jag själv ville ta död på psykopaten som mamma var gift med och mammas narcissism och hon försvarade alltid honom och hennes kärlek till brorsan men jag och syrran fanns inte. Min överlevnad blev mormor och farfar.

Som sagt har jag läst 200 sidor och ska läsa ytterligare 100 sidor idag. Jag tycker om hans sätt att skriva och att vi tycker mycket lika. Roligt också mellan varven hur han kritiserar dom ”bortskämda” divorna m.fl. Tänker inte namnge dom här. Hittills har det blivit några skratt och igenkännande.

Han lämnar ut sig själv väldigt mycket och jag måste skaffa nya glasögon då texten dessutom är liten så efter ett par timmar måste jag sitta med förstoringsglaset.

Han gillar som jag Pinter, Bacon kanske Odd Nerdrum som är i Rembrandts anda. Jag älskar Odd Nerdrum. Min stora omvälvande konstupplevelse var för längesedan när jag arbetade som fotokopist och reprofotograf på en tidning. Det skulle göras ett mittuppslag med Francis Bacon och Rembrandt. En fullständig kontrast. Rembrandt med det stilla med mannen i fåtöljen med hans fantastiska ljus från fönstret i mjuka bruna nyanser. Och så Bacon med sina fruktansvärda ångestfyllda målningar i skarpa färger där en del målningar också visar hans konflikt med kyrkan.

Jag tycker också om att L.N. helt plötsligt mellan två meningar funderar över politiska händelser. Politiskt står vi nog på samma plattform.

Boken har fått både ris och ros men jag tycker mycket om den hittills och jag tror helt säkert att fortsättningen är lika fascinerande. 100 sidor per dag kommer det att bli.

Vill man läsa en bra bok som räcker hela sommaren och tycker om denna typ av böcker så tycker jag att en ”En dramatikers dagbok” är ett bra val.

Det här inlägget postades i Film, TV och Media, Konst, Kultur, Litteratur, Teater och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.